Hej fina läsare <3 tack för att du läser min text <3

När jag blev lite större och kunde ta mig fram i markerna fick jag hjälpa till att hämta korna från hagen till mjölkningen. Det var inte min favoritsysselsättning, då den sysslan skulle utföras tidigt på morgonen och jag var en riktig sjusovare.

Blenda, Vilma och Trana hette några av kossorna, deras namn stod med krita på en svart tavla över platsen där de blev mjölkade och fick sin mat. Jag tyckte om att mata de små kalvarna, de skulle alltid slicka och suga på mina fingrar. Hönsen, kaninerna, ankorna och gässen skulle också ha mat och dessutom skulle äggen plockas in. Gårdens hund, en collie vid namn Tania följde oftast i min fars fotspår men vaktade även på mig.

Jag tyckte om att gå i skogen och lyssna på fåglarna, jag byggde kojor och gjorde djur av gran- och tallkottar. Men jag fick inte gå nära “graven” för där fanns det farligt vatten som man kunde drunkna i. På våren blommade kabbelekan där och min mamma talade om för mig att den fick man inte plocka för den var jättegiftig och man kunde dö om man plockade den. Sanningen var ju att hon var rädd att jag skulle trilla i spat. Jag vandrade ofta utefter dikena på våren och letade tussilago och längre fram på sommaren så var det smultron som jag var på jakt efter. Min mamma var rädd för ormar och präntade in i mig att stampa i marken där jag gick. Så de stackars ormarna blev rejält skrämda när jag kom klampande och jag klarade hela min barndom utan något ormbett. Om jag ska vara helt ärlig så hade jag nog hellre blivit ormbiten än det jag råkade ut för som femåring…

mer kommer en annan dag om du vill läsa fortsättningen

Änglakramar fina du <3