Min yngste son var som sin mamma en riktig liten lantis, och när jag lämnade hans far så valde jag den väg som jag trodde var rätt för både barnen och mig. Jag valde den fega vägen kanske, jag är mycket konflikträdd och vågade inte stå upp för mina rättigheter.

Jag intalade mig att det var bäst för lillkillen att vara med pappa och göra allt det som han tyckte om att göra. Det var fiske och fiske och fiske samt en hel del påtande i grönsakslandet. Han fick vara hos mig varannan helg. Det var bittert, men jag hade noga övervägt alternativen.

De större barnen valde att flytta hem till mig efter en tid. Livet rullade på och de växte upp, vi fick alla en massa erfarenheter som vi kanske inte skulle valt i första hand. Men vi har lärt oss mycket på vägen. Jag har en fantastisk  bra relation med alla mina barn numera, de hade en period då de knappast hade någon kontakt med sin pappa. Det ändrade hans cancerbesked på, så nu åker de alla hem till honom då och då. Inget ont som inte har något gott med sig.

Dessa inlägg skrev jag under några kvällar förra veckan. Det bara ville ut och det kändes skönt att bli av med detta. Igår satt jag och skrev en massa förlåtelsetext, jag förlät alla som sårat mig och gjort mig illa under min uppväxt och mitt tidigare liv. Jag förlät även mig själv och bad om förlåtelse för de fel och missgärningar jag gjort mig skyldig till. När jag gjort det kändes det så mycket lättare. Det är bra att kunna förlåta även det som jag tidigare aldrig trott var möjligt att förlåta.

Tack för att jag fick dela med mig <3

Ha en skön kväll fina du <3

Änglakramar <3