När jag vaknade i morse var jag omtumlad och kände mig både enormt tacksam och ganska ensam och rädd. Jag skrev till flera av mina vänner på messenger för jag behövde dela med mig av mina upplevelser, men jag var inte helt på det klara med om någon skulle ta mig på allvar. Det rann en hel del tårar innan jag fick svar som tröstade mig. Min goa sambo, han bara log  milt och sa något om hallucinationer.

En av mina vänner är lika impulsiv som jag vilket resulterade i en utflykt till Hälleforsnäs där vi tog en fika och pratade ända tills det var dags att åka till min coach Malin.

På eftermiddagen kändes allt mycket lättare och marken hade slutat gungan. Jag vet att jag inte är ensam utan att jag har  mina vänner som jag kan prata om allt med. Ingen måste tro på samma som jag, det är inte det jag menar, men jag förtjänar respekt för mina åsikter även om de är i deras ögon udda.

Ha en underbar fredag <3

Änglakramar <3