Mitt förflutna består av många svarta hål, dörren har varit stängd då jag inte haft kraft att bearbeta de jobbiga bitarna. För ett år sedan hade jag inget minne överhuvudtaget från min barndom, men då jag började arbeta med mig själv och meditera så har det poppat upp lite minnen.

Jag bearbetar dem genom att skriva om dem, sedan ber jag änglarna om hjälp att släppa och gå vidare. Ett annat sätt att bearbeta är “The Emotion Code” som jag fått hjälp med hos Livsgnistan i Eskilstuna.

“Det var inte så farligt” en ursäkt som jag gav mig själv i tron att om jag sopade allt under mattan så försvann det. Men det fanns en orsak till att jag som liten flicka, så långt jag kunde försökte dölja om jag var sjuk och att jag gallskrek i panik när mamma kom med febertermometern. Senare när jag blev äldre så kom paniken tillbaka om det var någon filmsekvens i någon polisserie eller film som berörde sexuellt våld. Jag har fortfarande svårt att skriva ordet…till och med att läsa ordet får mig att känna en kvävande känsla.

En ung man som nyss blivit pappa, som tog upp den lilla fyraåriga flickan i sitt knä, en liten flicka som älskade att kramas, men föräldrarna hade inte tid eller förstod hennes behov av kärlek och ömhet. Den lilla flickan förstod inte varför han gjorde så och hon tordes inte säga något.

Jag hoppas verkligen att han inte fick någon dotter.

Det är inte färdigbearbetat ännu…jag berättar i tredje person, men det handlar om mig.

Tack för att jag fick skriva av mig lite

Änglakramar <3