Hej kära du <3 vårvärmen dröjer men nu har blomsterlökarna börjat sticka upp nosen. Jag längtar så, blommor är ibland det bästa jag vet. När våren kommer så ligger jag på alla fyra i landet och fröjdas över hur allt växer och utvecklar. Idag såg jag en Tofsvipa och jag letar febrilt efter första tussilagon.

Som tonåring hade jag höga tankar om mitt förstånd, jag var övertygad om att jag var vuxen när jag fyllt fjorton. När jag skulle börja nian träffade jag en kille som var tjugotre år, han verkade snäll och omtänksam, han hade jobb, egen lägenhet och en orange Datsun. Det kändes väldigt bra, vi var förälskade och planerade för framtiden. Han var skyldig sina morföräldrar och sin mamma pengar som jag hjälpte honom att jobba ihop och betala tillbaka och vi pratade om att gifta oss och skaffa barn.

Jag flyttade ihop med honom när jag kom in på gymnasieutbildningen i Eskilstuna. Vi förlovade oss på midsommarafton och jag var så lycklig. När min tvååriga utbildning var över så var det två månader kvar innan min son skulle födas. Arton år och mamma till en underbar liten kille som två år senare fick en lika underbar lillasyster. Jag levde och andades genom mina barn, något eget liv hade jag inte då mannen var mycket kontrollerande och svartsjuk och min självkänsla inte var speciellt stor.

Jag försökte lämna honom vid ett tillfälle, hans mamma hade hjälpt mig att skaffa ansökningspapper till bostadsförmedlingen. Men då han systematiskt letade igenom mina kläder och väskor så hittade han dem innan jag hann skicka in dem. Han talade om för mig att om jag lämnade honom så skulle han ta barnen och flytta så långt bort att jag aldrig skulle få se dem igen.

Då var jag färdig att ge upp…men långt inne i mig finns en gnista som vägrar att slockna. Jag ger tamefan ALDRIG upp!

Ta hand om er mina vänner <3

Änglakramar <3